Som tjuren Ferdinand eller Alice i Underlandet

Nu var det ett tag sedan vi sågs igen bloggen. Men jag mår bra nu, det gör jag, men ändå känner jag mig lite fast i livet. Jag tittar på när andra reser, utvecklas, formas, gifter sig, tar studenten, får barn, tränar, äter gott och njuter av livets goda frukter. Men jag ... jag får inte följa med, så känns det just nu.

Även jag har drömmar. Även jag vill formas och utvecklas. Även jag vill uppleva och upplevas. Men ändå känner jag mig som tjuren Ferdinand under korkeken fast utan den där härliga känslan av att vara nöjd eller klar. Jag sitter under fel träd. Förstår du vad jag menar?

Nu vill jag inte att det ska låta som att det är synd om mig. Jag tror att vi alla hamnar just här, mitt i livet, och undrar "När är det min tur?". Visst är det naivt att tro att allt man önskar bara ska falla på ens huvud och att man själv inte ska behöva svettas lite för det man vill ha ... men jag tror att många av oss är villiga att kämpa och svettas, det som bromsar oss är att vi inte vet hur vi ska ta det där första klivet. Istället för Ferdinand kanske jag är mer som Alice i Underlandet som inte vet vilken väg hon ska gå. Men kanske är svaret detsamma för mig som det var för henne? Om jag inte vet vart jag vill gå spelar det då någon roll vilken väg jag tar?

Men kanske vet jag vad jag vill ...

Kanske är jag som en nyckelpiga, någon som innebär tur för de omkring mig medan jag själv
bara är en liten skalbagge som vill hitta en lugn plats att landa på?