Vår dotter är här!

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här på bloggen – är bloggar snart ett dött fenomen eller värt att hålla kvar vid liv? För den som inte har något emot engelska kan följa mig på Youtube där jag uppdaterat mer:




Vår dotter kom till världen via ett planerat kejsarsnitt då hon låg i säte. Det gick smidigt trots att hon var fast med fötterna i livmodern, fast med huvudet i revbenen, hade navelsträngen runt halsen två varv och badade i alldeles för mycket vätska ... ni läste rätt ... det var en hel del vår lilla sessa fick stå ut med innan hon mötte oss. Hon föddes den 30 januari och är alltså lite mer än en månad gammal. Vi har gett henne namnet Louella och kallar henne mestadels Lulu eller Loulis.

De första veckorna var utmanande och jag kommer snart spela in en ny video där jag förklarar varför jag fann den första tiden tuff. Idag är jag mer bekväm i min nya mammaroll.

Välkommen vår underbara vackra dotter. 

Pappa och mamma är så tacksamma för dig.

Du är och kommer alltid att vara enormt älskad.

Sätesbjudning ... "Footling breech"

Mycket har hänt den senaste månaden med bebis så det krävs minst sagt en uppdatering. Jag tänker inte småprata utan hoppa direkt in i det: 

Vår lilla tjej har huvudet upp och fötterna ner i livmodern, på engelska kallas det "footling breech" men på svenska verkar vi kalla alla typer av "sätesbjudning" samma sak – KANSKE kallar man det "fotsätesbjudning", läste det någonstans ... Som det ser ut kan hon vara fast med fötterna och därför kommer hon troligtvis inte att vända på sig själv. Läkaren ville inte ens testa en vändning då hennes båda fötterna var lågt ner. Både jag och min man önskar en vaginal förlossning men vi har läst på om riskerna, speciellt som förstföderska, och de låter minst sagt läskigt. På sjukhuset här i Melbourne, som vi är inskrivna på, verkar de ha som policy att göra kejsarsnitt på de flesta fall där bebis ligger i säte. Som jag förstår är det inte många läkare eller sjukhus som vill genomföra en förlossning där barnet ligger lite tokigt. 

Det är en väldigt liten chans att vår lilla sessa vänder på sig men eftersom jag är i mitten av gravidvecka 37 anser man att det inte är så troligt. Vi hoppas däremot att hon ändå ska göra ett flipp och vända på sig. Vi har en ny kontroll på torsdag där de ska kika på hur bebis ligger och är hon fortfarande i "footling breech" så bokar vi nog in en dag för kejsarsnitt. Suck. Men så länge vår lilla skatt mår bra så kan vi verkligen inte klaga. Både jag och maken längtar så enormt mycket efter att få träffa vår lilla filur. 

Vi har nu rustat på oss en del med sådant som vi inte hade sist som jag uppdaterade om bebis. Exempelvis har vi nu: Barnvagn, bilbarnstol, bärsjal, tygblöjor, en-gångsblöjor, bröstskydd i tyg, tens-maskin (som vi troligtvis inte får använda DENNA gång) mm.

Om 8 veckor kan hon vara här(!!)

Det har varit så mycket på senaste tiden att jag knappt hunnit tänka. Bebis tycks må bra och växer som hon ska. Tänk att hon kan vara här om typ 8 veckor(!!), det är helt galet. För dig som är intresserad så uppdaterar jag just nu min Youtube-kanal (på engelska) gällande graviditeten. Jag har exempelvis nämnt att jag är "gbs positive" och vad det innebär för bebis. Om du vill veta mer, håll utkik på den kanalen helt enkelt.

Till något annat ... Jag tycker att det är svårt att veta vad man behöver och inte behöver. Såhär ser min plan ut just nu:

ATT KÖPA/SKAPA:

• Bilbarnstol
• Barnvagn
• Bärsele eller bärsjal (... Sy sjal själv?)
• Moderna tygblöjor (redan beställt)
• 1-2 paket engångsblöjor 
• Bröstskydd, helst i tyg (... Sy själv eller köpa?)
• Bröstpump (efter att bebis är född)
• Babymonitor (efter att bebis är född)

HYRA:

• "TENS machine" som ska vara bra under värkarbetet

ATT GÖRA:

• Packa sjukhusväskan
• Tvätta barnkläder och sängkläder
• Bädda bebissängen
• Skriva klart förlossningsbrev (mest för Sam)

Detta är vad jag har på hjärnan just nu. 
Hojta till om du har andra tips eller idéer som jag bör fundera lite på. 

Våga skriva din drömlista

Det är lördag i Melbourne och himlen är blå med solen som bränner kinderna varma. Det är vår nu, det är helt magiskt. Jag vet att jag tjatar om vädret men det har verkligen varit galet ruggigt under vinterhalvåret, mest för att det flesta hem inte är byggda för att hålla värmen vilket gör att det varit kallt hela tiden, ute som inne – ibland värre inomhus.

Vår brukar innebär nystart. Jag lyssnade på Michaela Fornis bok "Jag är inte perfekt, tyvärr" igår och blev inspirerad till att skapa min egen drömlista. Jag har gjort detta tidigare men mest på skämt eller med mindre allvar. Nu kände jag att denna lista behövdes skrivas mer medvetet och seriöst. Man måste våga drömma och skicka ut sina önskningar till universum. Om du inte gör detta så glöms drömmar bort, de dör.

Jag kan förklara ...

Okej, det blev visst en lite paus från bloggen ... en oplanerad sådan. Men för den som är nyfiken kan jag komma med en liten uppdatering. Here we go:

Vi besökte Sverige och det var nog de tre sämsta veckorna (vädermässigt) för landet denna sommar. Jag menar, ingen har väl missat alla nyhetstidningar som skrikit om ”värmebölja” och ”rekordvärme” med mer?! Men när jag och Sam besökte mitt hemland var det mest molnigt och lite kallt – vi hade max kanske 1-3 soliga dagar. Jag hade med mig klänningar, kjolar och shorts men dessa blev det inte mycket användning av. 

I Sverige var jag ledig en vecka, arbetade andra veckan och var ledig den tredje veckan. Inte att rekommendera. Under de veckor jag var ledig behövde jag packa ut min lägenhet som jag sagt upp samt gå igenom kartonger som jag hade i mammas källare. Jag hade hoppats på mer avslappning men det var helt okej ändå. Fick träffa många nära och kära, det var det viktigaste. 

När vi kom hem körde vardagen igång på full rulle igen. Sam började direkt att jobba och plugga och jag liksaså – minus plugg för min del. 

  

Efter bara en månad åkte jag tillbaka till Sverige eftersom vi hade konferens med jobbet. Det blev ett kort besök på ungefär åtta dagar, jag var både jetlagged och trött. Veckan var rolig, intressant men minst sagt intensiv. Planet landade i Melbourne på söndagskvällen och jag var så glad över att komma tillbaka till Australien med vetskapen att ingen ny resa är inbokad. Jag känner att jag inte behöver resa på ett tag nu.

Det är inte bara arbete, lägenhetspyssel och Sverige-besök som bubblat den senaste tiden. Det är även något annat som fångat min tid och uppmärksamhet – den 15 juni fick vi veta att jag väntar vårt första barn. Det är en sådan lycklig känsla som man vill skrika ut till världen. Vi gjorde dock inte det, utan vi har hållt låg profil och bara meddelat de närmaste. Jag vet att den första tiden i en graviditet kan vara osäker och jag ville komma förbi den första perioden innan jag delade denna fantastiska nyhet med fler. Nu är jag i vecka 17 och har även meddelat jobbet – det känns SÅ skönt. Nu finns det alltså ingen anledning att smyga med det mer, det blir som det blir och vi är så tacksamma för att denna gåva kommit till oss. 

Som tjuren Ferdinand eller Alice i Underlandet

Nu var det ett tag sedan vi sågs igen bloggen. Men jag mår bra nu, det gör jag, men ändå känner jag mig lite fast i livet. Jag tittar på när andra reser, utvecklas, formas, gifter sig, tar studenten, får barn, tränar, äter gott och njuter av livets goda frukter. Men jag ... jag får inte följa med, så känns det just nu.

Även jag har drömmar. Även jag vill formas och utvecklas. Även jag vill uppleva och upplevas. Men ändå känner jag mig som tjuren Ferdinand under korkeken fast utan den där härliga känslan av att vara nöjd eller klar. Jag sitter under fel träd. Förstår du vad jag menar?

Nu vill jag inte att det ska låta som att det är synd om mig. Jag tror att vi alla hamnar just här, mitt i livet, och undrar "När är det min tur?". Visst är det naivt att tro att allt man önskar bara ska falla på ens huvud och att man själv inte ska behöva svettas lite för det man vill ha ... men jag tror att många av oss är villiga att kämpa och svettas, det som bromsar oss är att vi inte vet hur vi ska ta det där första klivet. Istället för Ferdinand kanske jag är mer som Alice i Underlandet som inte vet vilken väg hon ska gå. Men kanske är svaret detsamma för mig som det var för henne? Om jag inte vet vart jag vill gå spelar det då någon roll vilken väg jag tar?

Men kanske vet jag vad jag vill ...

Kanske är jag som en nyckelpiga, någon som innebär tur för de omkring mig medan jag själv
bara är en liten skalbagge som vill hitta en lugn plats att landa på? 

Årets böcker

Jag tycker personligen att det har blivit en hel del böcker i år. Min boksmak är ganska bred, jag varierar mellan att läsa fysiska böcker och att lyssna på ljudböcker. Berättelser i alla former är intressanta och har sin charm!

1). Röd drottning av Victoria Aveyard (378 sidor)
2). Bortom tron av Jenna Miscavige Hill & Lisa Pulitzer (398 sidor)
3). Parfymsamlaren av Kathleen Tessaro (399 sidor)
4). Kärlek på öppet hav av Samanta Olofsdotter (191 sidor)
5). Den lilla flickan som svalde ett helt moln lika stort som Eiffeltornet av Romain Puértolas (224 sidor)
6). Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter (279 sidor)
7). Elva år i fångenskap av Michelle Knight & Michelle Burford (246 sidor)
8). Doftens vägar av Christina Caboni (440 sidor)
9). Odjuret av Roslund & Hellström (359 sidor)
10). Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon (429 sidor)
11). Flickan och skulden av Katarina Wennstam (286 sidor)
12). Hundra omistliga ting av Lucy Dillon (487 sidor)
13). Pojken i randig pyjamas av John Boyne (176 sidor)
14). För mycket av allt av Sanna Bråding (233 sidor)
15). Gud som haver av Ingrid Elfberg (304 sidor)
16). Hjärnstark av Anders Hansen (256 sidor)
17). Hella Hells bekännelser av Unni Drougge (351 sidor)
18). Den röda adressboken av Sofia Lundberg (287 sidor)
19). Liv efter liv av Kate Atkinson (543 sidor)
20). Det är natten av Karolina Ramqvist (85 sidor)